iamamiwhoami
Advertisement
iamamiwhoami

Swedish newspaper DN. (Dagens Nyheter) published an interview in Swedish by Hanna Fahl, on August 1, 2012, with Jonna Lee on iamamiwhoami.

The article includes the first photos not taken by John Strandh, of Jonna Lee in the iamamiwhoami persona. In the images, taken by Annette Nantell, Lee is wearing a black jumpsuit and holding a black cube.

Article

Originally published in Swedish.

Translation

"If I gave all the answers, I wouldn't be able to keep doing this"

It was a long kept secret who was behind the project iamamiwhoami, whose videos went viral on the internet. But now the debut album kin is out, and Jonna Lee is ready to talk.

The story begins with an empty apartment and before it ends in a black box, the blonde manages to dance (or fight or sleep) with Wookie-like creatures, take the form of one of the beastly figures herself, wander in the desert in just her underwear and maybe, or maybe not, commit suicide by jumping from a window. The album kin is hard to categorize. It hovers somewhere between music video and video art, between short film and performance, and is built around a series of short movies that together build a narrative.

The project iamamiwhoami was started almost three years ago, and from the beginning, who was behind the electronica videos that regularly showed up on YouTube was kept a secret.

People made all sorts of speculations: Trent Reznor? The Knife? Christina Aguilera’s management received so many questions about the project that they delivered an official denial. It wasn’t until the woman in the video clips revealed herself without makeup that anyone recognized her. It was the Swedish Jonna Lee, who had previously done singer-songwriter pop and sang a duet with Ed Harcourt.

"I had a craving to do something new. Something creative, exciting. And I had an idea for some music that didn’t fit with what I was doing at the time", tells Jonna Lee when we met her in a studio just south of Stockholm.

The visual aspect is incredibly important for iamamiwhoami and it’s a part of the whole package. We would deliberate back and forth for a half-hour about how the photography was going to be before we’d finally agree".

This is the first real interview she’s given on the project. Only now that the videos have been released as a single album is Jonna Lee ready to talk about it. But all the hush-hush has been important from the start, she explains. When the idea was born, she and the team, which also consists of producer Claes Björklund, director Robin Kempe-Bergman, photographer John Strandh and designer Agustín Moreaux, had to lock themselves away to work in peace.

"Being able to do it undisturbed was really important; it was the only way it could have happened."
Were you disappointed when people figured out it was you?
"We didn’t try to hide it. When it happened, it was pretty evidently me in the videos, so it didn’t really come as a shock. But in general everything became a lot different then, and it was almost that much more important to shut out the world in order to keep working."
You must have thought it was funny when people thought you were Christina Aguilera.
"I thought when all the idle talk had quieted down, what we had made would be what’s left. I heard the speculations; it was impossible to avoid them. There’s a certain comical synergistic effect in how all the hearsay can become a truth for people."

The iamamiwhoami videos also contain secrets. The first video clips were given numerical codes that the viewers gradually translated to words. They are full of recurring symbols: children; nature and trees; the hairy Wookie creatures; and, in the latest in the series of videos that became the album kin, a black cube. The YouTube comments on the videos are full of speculations and theories about what it all means, and there are blogs completely dedicated to iamamiwhoami that upload stills from the videos and analyze them.

It’s all a little reminiscent of the skillfully crafted mystique around the TV series Lost, where viewers feverishly looked for clues and patterns but the answers that were given were never truly as satisfying as the mystery itself.

"That’s how it is even for me. If I gave all the answers, I could not continue. It’d be the last signature I write", says Jonna Lee.
Are you ever going to tie it all up in a bow and explain what it all meant?
"It gives me a bad taste in my mouth just thinking about it. It’s like sharing your innermost secrets; that’s not particularly attractive for anyone. I don’t think the audience wants that, much less me. It would make me feel extremely naked and exposed."

Original

Swedish article

”Om jag gav alla svaren skulle jag inte kunna fortsätta”

Det var länge hemligt vem som låg bakom projektet iamamiwhoami, vars videor spreds viralt på nätet. Men nu är debutalbumet kin på gång, och Jonna Lee är redo att prata.

Berättelsen börjar med en tom lägenhet, och innan den slutar i en svart låda hinner den blonda kvinnan dansa (eller slåss, eller ligga) med wookieliknande varelser, själv anta en djurisk skepnad, vandra i öknen endast iförd underkläder och kanske, kanske inte, begå självmord genom att hoppa från ett fönster. Albumet kin är svårt att kategorisera. Det svävar någonstans mellan musikvideo och videokonst, mellan kortfilm och performance, och är uppbyggt kring en serie korta filmer som tillsammans bildar ett narrativ.

Projektet iamamiwhoami startade för snart tre år sedan, och det var från början hemligt vem som låg bakom elektronikavideorna som med jämna mellanrum dök upp på YouTube.

Folk spekulerade vilt: Trent Reznor? The Knife? Christina Aguileras management fick så många frågor om projektet att de gick ut med en officiell dementi. Det var först när kvinnan i filmklippen visade sig utan maskering som någon kände igen henne. Det var svenska Jonna Lee, som tidigare gjort singer/songwriterpop och sjungit duett med Ed Harcourt.

”Det fanns en längtan efter någonting nytt hos mig. Något kreativt, spännande. Och jag hade en idé om musik som inte passade in där jag var för tillfället”, berättar Jonna Lee när vi ses i en studio strax söder om Stockholm.

Det visuella är otroligt viktigt för iamamiwhoami och en del av helheten. Vi dividerar fram och tillbaka i en halvtimme om hur fotograferingen ska gå till, innan vi slutligen kommer överens.

Det är den första riktiga intervjun hon gör om projektet. Först nu, när videorna samlats till ett album, är Jonna Lee redo att prata om det. Men hemlighetsmakeriet var från början nödvändigt, förklarar hon. När idén föddes var hon och teamet, som också består av producenten Claes Björklund, regissören Robin Kempe-Bergman, fotografen John Strandh och designern Agustin Moreaux, tvungna att stänga in sig för att arbeta i fred.

 Att kunna göra det ostört var väldigt viktigt, det var det enda sättet det kunde ske på.
Blev du besviken när folk förstod att det var du?
 Vi försökte inte dölja det. När det hände syntes jag ganska tydligt i filmerna, så det var väl ingen större chock. Men allt runt omkring blev väldigt annorlunda, och det blev nästan ännu viktigare för mig att stänga dörren för att kunna fortsätta.
Det måste ha varit roligt när folk trodde att du var Christina Aguilera?
 Jag tänkte att när allt det tomma pratet har tystnat, kommer det vi har skapat att finnas kvar. Jag hörde spekulationerna, det var omöjligt att inte nås av dem. Det finns en viss komik i hur synergieffekten av all hörsägen kan bli en sanning för människor.

iamamiwhoami-filmerna innehåller också hemligheter i sig. De första videoklippen var döpta till sifferkoder som tittarna så småningom tydde till ord. De är fulla av återkommande symboler: små barn, natur och träd, de håriga wookievarelserna, och i den senaste serien filmer som blivit till albumet kin figurerar en svart kub. YouTubekommentarerna till filmerna är fulla av spekulationer och teorier om vad allt betyder, och det finns bloggar helt dedikerade till iamamiwhoami som lägger upp stillbilder från filmerna och analyserar dem.

Det hela påminner lite om den skickligt uppbyggda mystiken kring tv-serien Lost, där tittarna febrilt letade efter ledtrådar och mönster, men svaren som gavs aldrig riktigt var lika tillfredsställande som själva mysteriet.

 Så är det ju, även för mig. Om jag gav alla svaren skulle jag inte kunna fortsätta. Det skulle vara den sista signaturen jag skrev, säger Jonna Lee.
Kommer du att göra det någon gång, knyta ihop påsen och förklara vad allt betydde?
 Jag får en dålig smak i munnen när jag tänker på det. Det är som att dela med sig av sina innersta hemligheter, det är inte särskilt attraktivt för någon människa. Jag tror inte publiken vill ha det, och ännu mindre jag. Det skulle få mig att känna mig väldigt naken och blottad.

Photos

By Anette Nantell.

External links

Advertisement